Hej mina älskade läsare!
Alltså, hur ska jag ens kunna tacka er för allt stöd ni gett mig? Har läst ALLA era kommentarer på mitt förra inlägg och det känns som jag blir omsvept i en filt av kärlek. Så mycket vackra ord, så mycket omtänksamhet. Så mycket värme. Ni betyder så mycket för mig ska ni veta. Blir så djupt berörd av det här. Tack från djupet av mitt hjärta.

Nu i fredags fick jag äntligen bli utskriven från sjukhuset, och jag är nu hemma och mår jättebra. Har tagit det väldigt lugnt i helgen hemma med Johan och alla djuren. 
Jag kände nu att det var dags att lägga ut det där inlägget jag hållit på att skriva i flera omgångar under veckan. Eftersom jag hade svårt med synen och det blev för ansträngande att sitta vid datorskärmen så fick jag ju pausa hela tiden, tills jag sedan beslutade mig för att vänta tills det gick lättare. För varje dag som går nu så blir ögonen bättre och nu känns det mycket bättre att sitta framför datorskärmen, så nu kände jag att jag kunde skriva klart det.Så inlägget i början kommer att vara lite tidsförvirrande eftersom jag just skrivit i olika dagar, men jag är säker på att ni kommer ha överseende med det ♥
Here we go!
Jag vet att vissa av er redan sett från min Instagram att jag legat på sjukhuset sedan lördag natt, och nu när jag återfått krafterna och har ännu en kväll att spendera här på mitt sjukhusrum så kände jag att jag ville skriva och berätta för er här på bloggen vad det är som hänt och varför jag är här. Och allra viktigast, att jag mår bra.

Känner mig fortfarande lite förvirrad efter de senaste dagarna. Som om jag drömt alltihop. Allting hände så fort. Ena stunden låg jag hemma i sängen och plötsligt befann jag mig på akuten i Sollefteå. Det är så otäckt hur livet kan kasta omkull allt på någon sekund. Är så oändligt tacksam att allt gått bra och att jag nu kan sitta här på sjukhuset helt återställd och skriva detta. Livet är så värdefullt.

Det var lördag kväll hemma i Grundtjärn. Jag och Johan hade gått och lagt oss riktigt tidigt, runt 9 tiden på kvällen. Vi låg och tittade på en film med alla djuren i sängen. En riktigt lugnt och mysig lördagkväll helt enkelt.

En halvtimma in i filmen så börjar min syn plötsligt bete sig konstigt. Jag tänkte inte så mycket på det först, utan tänkte att jag kanske låg lite konstigt med huvudet så jag rätade upp mig och gnuggade mig i ögonen. Jag fortsatte titta och tyckte plötsligt att karaktärerna i filmen såg konstiga ut. Bara halva deras ansikten syntes. Jag låg i några sekunder och funderade över om det verkligen skulle se ut så. Sen tittar jag på undertexterna och märker att hälften av texten är borta.

Johan ser att jag stirrar konstigt på skärmen, och jag säger “Men vad konstigt…det är något med min syn…det ser så märkligt ut”.
Han tittar undrade på mig och jag tittar bort från skärmen ut mot rummen för att se om synen beter sig lika konstigt där. Till min förskräckelse så märker jag att möbler försvinner mitt framför ögonen på mig. Jag tittar bort, och dit igen, och ser hur bordsben bara suddas ut i intet. Som om de inte längre existerade.

Johan ber mig tända lampan. Och när jag tänt lampan så tittar jag på Johan…och mitt hjärta nästan stannade. Halva hans ansikte är helt borta. Som bortsuddat med ett datorprogram. Jag kunde bara se hans ena öga och halva hans mun. Jag inser snabbt att allt i min högra synfält raderas bort. Det blir inte svart, det är bara som om de försvinner helt ur bilden.
“Johan…jag kan inte se ditt ansikte. Jag kan inte se ditt ansikte!!!!”

Jag börjar bli riktigt rädd och han ringer min mamma som ju jobbar inom vården och som bara bor ett stenkast bort. Som tur var jobbade hon inte denna natt utan kunde springa över på en gång, samtidigt som Johan skulle ringa efter en ambulans. Jag springer in till garderoben för att leta några kläder att sätta på mig, och det var då som den verkliga paniken börjar.
Plötsligt tappar jag känseln i båda mina armar. Jag känner inte vad jag gör. Jag rev ut massa kläder på golvet eftersom jag upplevde det som om jag inte hittade några byxor. Jag kunde inte se vad jag gjorde. Medan jag försöker sätta på mig en tröja utan känsel i armarna så brister jag i gråt och får verkligen panik. Jag förstod att något verkligen inte stod rätt till.
Jag rusade ned till badrummet och skriker plötsligt till när jag såg min egen hand, eftersom jag inte trodde att det var min. Det kändes som om det var någon annans händer. I flera minuter försöker jag få på mig kläder, medan Johan står och pratar i telefon med 112.

När mamma sen kommer in ber hon mig på en gång att lägga mig ned på golvet i väntan på att ambulansen skulle komma. Johan, mamma och Nanook satt intill mig på golvet hela tiden. Nanook satt med sin ena tass på min mage, och det var så hjärtskärande att se. Man såg verkligen att han förstod att något inte var normalt. Trots att mamma satt precis intill mig på höger sida kunde jag inte se att hon var där om jag inte vred på huvudet. Det var som om halva synfältet raderats bort, oavsett vilket öga jag tittade med.

Efter en timma kom ambulanspersonalen, och just den stunden var synen som allra värst. När jag skulle resa mig upp för att gå ut så kunde jag knappt se ansiktena på någon, och allting snurrade. Det var som att befinna sig i en skräckfilm. Och innan vi skulle gå ut så behövde jag tydligen ha med mig legitimation (trots att Johan hängde med och kunde mitt personnummer, och jag själv dessutom kunde säga mitt personnummer) och jag visste inte riktigt vart det var, och det visste ju såklart inte Johan eller mamma heller. Jag hade så otroligt dålig syn så jag kunde inte urskilja vart jag letade. Jag hade en aning om att det skulle ligga i min bruna jacka, men jag kunde inte se vilken jacka som var vilken. Allt såg likadant ut. Det var en så fruktansvärd situation. Jag var så rädd att det skulle bli ännu värre och jag kände mig så stressad över att behöva hitta min legitimation när jag inte kunde se något. Var rädd att jag inte skulle hitta det alls på grund av paniken och inte få komma in i tid. Jag trodde jag hade letat i den bruna jackan, men plötsligt hittar Johan min legitimation – i min bruna jacka. Så jag hade inte alls letat i rätt jacka. Det var en sådan otroligt lättad när han sa att han hittade det.
Sedan fick mamma hjälpa mig på med skorna, och så gick vi ut. Johan följde med i ambulansen och sedan bar det iväg över skumpiga grusvägar.

Väl inne på Sollefteå sjukhus gick allting väldigt fort. Jag fick prata med läkare med en gång så att de skulle kunna klura ut vad det är som hänt. Jag var så otroligt glad att ha Johan vid min sida. Allting kändes så snurrigt. Jag skickades in på datortomografi och efter några undersökningar blev jag sen skickad till intensiven. Eftersom symptomen lutade åt en blodpropp rekommenderades jag att ta en väldigt stark blodförtunnande medicin utifall den fortfarande fanns kvar. Jag var först rädd och tvekade lite inför att ta medicinen eftersom den är så stark och såklart kan medföra risker, samtidigt som jag inte heller ville ta risken att inte ta den. Så jag tog den, och det är jag väldigt glad för.

När den här bilden ovan togs låg jag inne på intensiven och hade fått tillbaks mesta delen av min syn. Jag kan inte beskriva i ord hur lättad jag kände mig. Jag hade blivit så otroligt fint omhändertagen av alla på sjukhuset och de fick mig verkligen att känna mig trygg. Jag är så tacksam att Sollefteå sjukhus finns.
Min älskade Johan var vid min sida hela tiden. Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Personalen på intensiven fixade fram en säng till honom så att han kunde sova bredvid mig under natten. Alltså, jag får tårar nu när jag tänker på det. Att han fick sova kvar bredvid mig betydde allt. Jag är så evigt tacksam att dom lät honom göra det.
Efter natten kändes det fint att få vakna upp bredvid Johan, och lite senare på dagen kom mamma och hälsade på. Jag låg kvar på intensiven tills på kvällen när medicinen hade gått ur kroppen. Allting gick hur bra som helst. Och sedan dess har jag legat på en avdelning. Jag fick ett helt eget rum med vacker utsikt, och det känns så otroligt skönt. Och personalen har varit så underbar.
Jag har ju hoppats varje dag att jag ska få åka hem men det har varit någon ny undersökning varje dag så därför har jag rekommenderats att stanna kvar. Och även om jag har en extrem hemlängtan så är jag ju också så tacksam att de verkligen kollar upp allt noga.
Bästa stunden igår var när Johan kom hit och vi gick ned till cafeterian på en liten kaffe-dejt. Det gör så mycket att bara få en paus från allt. Jag känner mig stundtals så förvirrad av att vara här på sjukhuset. Vad hände? Hur blev det såhär? Allting snurrar i huvudet och det känns som att vara bortkopplad från allting.
Det har varit en intensiv vecka med någon undersökning varje dag, i hopp om att kunna hitta felet till varför detta hände. De har kollat mitt blod, gjort datortomografi och magnetröntgen. Jag har fått träffa ögonläkare för att kolla synen, och i onsdags fick jag åka till Sundsvall för att göra ultraljud av hjärtat, en av de värsta upplevelser någonsin, där en kamera körs ned i strupen för att komma så nära som möjligt.
Jag ville inte ha lugnande eftersom det då kändes som om jag skulle tappa kontrollen, och i 15-20 minuter låg jag med kameran i strupen och en känsla av att konstant sätta i halsen och kvävas. Alla de där meditationsböckerna jag läst i mitt liv om att “fokusera på andningen” kom till sitt absoluta test. Trots att kroppen nästan fick dödsångest så var jag fast besluten i att bara andas och lyssna till vad doktorn sa. När det äntligen var över och jag halvt spydde ut kameran så brast jag ut i gråt och sa “JAG ÄR BARA SÅ LÄTTAD ATT DET ÄR ÖVER!!”

Jag är verkligen tacksam över alla de undersökningar som gjorts och att sjukhuset gav mig så snabb vård. Trots att symptomen bara tydde på en lätt blodpropp som snabbt släppte så hade jag nog för alltid känt mig lite orolig om jag inte hade fått göra alla undersökningar. Jag är också himla tacksam att min älskade Johan funnits där hela tiden. Han tog ledigt hela veckan och har kört mig hit och dit varit som en ängel. Han är en klippa.

Allting har gått bra, och jag är så evigt tacksam för detta. Ingen skada på hjärnan, och hjärtat och blodet ser jättebra ut. Det finns ingenting som tyder på att detta är något som någonsin kommer hända igen. Och min syn blir bättre för varje dag som går. I början var jag jätterädd att jag alltid kommer ha dålig syn på höger synfält, och att det alltid kommer kännas som om allting rör på sig. Som en känsla av att jämt befinna sig på en båt. Men bara de två senaste dagarna har den känslan släppt allt mer.
Ögonläkaren sa att synen vanligast kommer tillbaks igen, och att det kan ta allt emellan 1-6 månader. Men då jag redan känner att det blivit så mycket bättre på kort tid hoppas jag att det kommer vara helt som vanligt igen tills jag ska tillbaks till ögonläkaren om en månad.

I fredags innan jag skulle bli utskriven från sjukhuset så hade jag ett sista samtal med läkaren, och han sa att han inte skulle sätta en stroke diagnos på detta, vilket jag är så otroligt lättad över. Det var förmodligen en liten blodpropp som släppte såpass fort att ingen del av hjärnan kom till skada och att det inte gick att spåra på röntgen. Jag kommer äta svagt blodförtunnande närmaste tiden för att vara på säkra sidan, och få komma på återbesök om någon månad.

Och jag har hela tiden känt mig övertygad om att blodproppen inte hade något med min egentliga hälsa att göra…det var en engångshändelse orsakat av något utifrån. Något som har gett många unga, friska kvinnor blodproppar.

Jag hade först inte tänkt skriva om detta, men så kände jag att det är för viktigt att inte skriva om. Kanske kan det hjälpa eller rädda någon från att få en blodpropp. Eller bara att få vara ett exempel och visa att den finstilta biverkningen på bipacksedeln faktiskt är verklig.

Något dygn innan blodproppen hade jag tagit ett akut p-piller. Och när synbortfallet kom plötsligt på lördag kväll så var p-pillret det första jag tänkte på. Under veckan har jag fått förklara händesleförloppet för ett antal olika läkare och sköterskor, och alla har reagerat på just p-pillret. Jag har alltid vetat att p-piller kan orsaka proppar. En av alla de hemska biverkningar som dessa piller ger. Min mamma har aldrig fått äta p-piller, eftersom min morfar fick proppar i ung ålder. Oavsett om man har det i släkten eller inte, så finns en liten risk att drabbas. Jag har ätit vanliga p-piller av och till sedan jag var 15 år.

För det är ju fortfarande så att vara kvinna idag. Redan i ung ålder så får man höra att det är både bra och hälsosamt att äta p-piller. Det finns säkert både för och nackdelar, men jag har alltid fått ganska kraftiga biverkningar så som nedstämdhet. Därför slutade jag äta dom efter ett tag. Tills jag fick en cysta och fick operera bort en äggstock. Tydligen så kan p-piller göra att risken för cystor minskar, och då fick jag rådet att börja med p-piller, vilket såklart då kändes som en bra lösning.
När jag återkommit på besök och förklarat att jag blir deppad av dessa piller så får jag rådet att “testa en annan sort“. Men jag gick tillslut på magkänslan och slutade med det, och hoppades på att jag ändå skulle få slippa cystor.
Det är många gånger jag undrat hur det ens kan vara möjligt att vi låter unga, friska kvinnor äta piller varje dag som gör att vissa blir som inlåsta i en depression hela sitt unga liv utan att ens veta att det beror på dosen hormoner som dagligen intas i kroppen. Och sen, de senaste 12 åren har 30 kvinnor i Sverige dött på grund av blodproppar orsakade av just p-piller. Det är skrämmande. Det finns mycket jag vill säga kring detta, men nu var det inte riktigt det jag skulle prata om.

Men det jag ville förklara var att jag själv är helt övertygad om att blodroppen aldrig hade skett om jag inte tagit p-pillret. Jag är helt frisk och har ett fullt fungerande hjärta och även om jag såklart inte kan vara 100% säker så kan jag omöjligt hitta en annan orsak än att det skulle vara p-pillret. Det finns en anledning till att trombos/blodpropp står med under biverkningar på bipacksedeln. Själv har jag verkligen fått tagit lärdom av det som hände och kommer aldrig någonsin mer att ta något p-piller. Även om risken för blodpropp är väldigt liten så hoppas jag ändå att kanske några fler där ute kan ta med sig något utav detta, vare sig du själv äter p-piller, din vän, syster eller din dotter. Det finns ju som sagt både för och nackdelar, och det är så väldigt få som drabbas av blodproppar, så jag vill inte skrämma någon med detta. För vissa funkar p-piller hur bra som helst och kan ge fler fördelar än nackdelar. Men jag hade nog själv velat veta ännu mer om just risken för blodproppar. Kanske hade det förändrat något.

Jag vet ju att många av er varit oroliga över att jag stressat för mycket senaste tiden, och många har antagit att blodproppen berodde på stress.
Det skär i hjärtat att läsa några av era kommentarer där man verkligen kan känna er oro över att jag tar på mig för mycket och att jag stressar. Ända sedan första dagen när detta hände så har jag velat skriva och lugna er, just eftersom jag inte alls kopplade detta till stress, utan till p-pillret.
Även om jag definitivt haft väldigt mycket om mig egentligen hela det senaste året, och att jag stundtals inte vetat hur jag ska hinna allt, så har jag ändå på något sätt känt när det varit dags att bromsa. Det har varit väldigt mycket, men jag har också hela tiden fått hålla på med saker jag älskar, något som gör att stressen inte påverkar på samma sätt. Det är så svårt det där, för jag har inte velat sänka tempot eftersom jag samtidigt har så väldigt roligt. Vissa stunder så har det blivit för mycket, men jag kan garantera er att det ännu inte varit någon fara.

Det var så himla typiskt, för inlägget innan jag blev sjuk var en videoblogg där jag delade med mig av en ganska stressig dag. Eller, det var egentligen inte så mycket som hände, men det var en sådan där dag när jag kände att jag hade lite för mycket som skulle göras så jag helt enkelt valde att inte göra något alls, och åkte istället till bondgården och hälsade på min ko Stjärna. Sådär gör jag ofta om det blir för mycket. Jag pauser och går ut i skogen eller gör något helt annat. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att faktiskt stänga av.

Men jag såg att några reagerade väldigt starkt på att jag grät i videobloggen när jag berättade om att jag kände mig stressad. Och det är så himla fint att ni är så omtänksamma och att ni bryr er så otroligt mycket. Tack. Det värmer i hjärtat.
Därför vill jag verkligen att ni ska veta att allt är okej. Jag har gråtit tusen gånger senaste åren när ni inte sett det. Jag har skitdagar när jag knappt vill göra något. Och sen har jag underbara dagar när jag är superkreativ och allt går som på räls. Precis som ni. Och det var det jag ville visa i den videobloggen. Att jag är en helt vanlig människa som kan ha en stressig dag, fylld med både glädje och fina stunder, och mindre bra stunder. Låta er komma ett steg närmare in i mitt liv.

Alla dagar är inte så, men ibland så blir det bara lite mycket, och jag önskar att varken jag eller ni behövde ha sådana dagar. Men jag tror det är oundvikligt i vårt liv som människa på den här jorden. Och den där kontrasten gör ju ändå stor nytta. Det är när vi har det mindre bra som vi tydligare kan komma fram till hur vi vill ha det, och fortsätta sträva framåt och utvecklas.
Även om jag inte kopplar blodproppen till stress, så är det klart att jag ändå fått mig en tankeställare efter detta. Senaste halvåret har varit otroligt intensivt. Jätteroligt, men intensivt, och jag har tänkt berätta mer i ett annat inlägg om det senaste året som liksom exploderade åt alla håll. För det har ju såklart varit en krävande resa att liksom gå från noll till hundra på så kort tid. Som om ens fötter plötsligt växer 5 storlekar. Alla skor blir för små och så ska man ändå försöka anpassa sig till det. Då kommer det till en gräns när det inte funkar längre.

Och det insåg jag innan sommaren, och nu kommer snart resultatet av den insikten. Snart kommer allt bli så mycket lättare. Jag kommer inte längre behöva känna att jag inte räcker till för allt jag vill göra, för jag kommer ha hjälp. Jag kommer få mer tid till att skapa. Få lägga mer fokus på det jag vill göra och slippa lägga tid på saker som känns jobbiga eller svåra. Jag kommer snart ha en assistent. Världens bästa assistent. 
Och det känns så stort och roligt att jag vill tillägna ett helt eget inlägg till det, så det ska jag berätta om i veckan som kommer.
Det har varit en minst sagt omskakande vecka. Mycket känslor och mycket tankar. Nu är jag tillbaks på banan igen och jag är så tacksam att allt gått så bra, och så oändligt tacksam för allt stöd som ni gett. Orden räcker inte till för att beskriva hur rörd jag blir av att läsa alla era kommentar. Tack, älskade ni.

Nu tar jag med mig den här händelsen i livets ryggsäck. På något vis känns det lite som en ny början nu.