Jag minns så väl den där dagen för snart sju år sedan som jag fick ett brev i brevlådan med en bild tagen från Grundtjärn, med en vy ut över sjön och skogen. Just den där vyn som dagligen ger mig frid i själen, och som ni på bloggen fått se många, många gånger i mina bilder.
Men på den här bilden i brevet så var där 200 gigantiska vindkraftverk placerade i skogen. Det var ett montage på hur det skulle se ut när det nyligen påbörjade vindkraftsprojektet skulle vara klart. Det kom som en chock för alla boende i närheten. Jag kunde inte ens förstå att det var sant.

Jag hade bara bott här i Grundtjärn i ett år då. Jag hade nyss hittat mitt hem på jorden, och den här nyheten kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat. Allt jag älskade med denna plats skulle försvinna. Grundtjärns framtid låg i klorna på stora företag.
Vi fick gå på informationsmöten som hölls av kostymklädda män som berättade om deras planerade miljardprojekt, och som inte kände det minsta medlidande med naturen, djuren och människorna i detta område. Det kändes som en film. Overkligt.
De tysta skogarna skulle förvandlas till en enorm industri, med åratal av byggnationer och sprängningar. Marken skulle fyllas med betong.
Mitt hjärta grät.
Det första året kändes som en olidlig väntan. Vi alla väntade på besked, om de skulle få godkänt eller inte. De fick godkänt. Det överklagades. De fick godkänt. Det överklagades. Och så höll det på. Det gick vidare till Svea Hovrätt. Det var en oändlig process, som jag tillslut knappt orkade följa.
Tänk om jag hade vetat då, vad många år av ständig oro detta skulle bli. Varje år fick vi höra att vi tillslut skulle få ett klart besked. Men allt sköts upp hela tiden.

Jag visste redan från början att om detta blir av så kommer jag behöva flytta härifrån. Det finns ingen som bor på en plats som denna, om det inte vore för allt det där som bara finns på en plats som denna. Långt bort från allt. Tystnad, skogar. Stjärnhimlen. Sådana här platser är så svåra att hitta idag. Tystnaden som finns här har många aldrig ens upplevt.
Jag visste att jag aldrig skulle klara av att se allt jag älskade med denna plats försvinna bort.
I sju år har jag ständigt levt med en tung sten. En oro för vindkraftsparken. En rädsla att jag vilken dag som helst kan få beskedet att det blir av, och att vi måste flytta härifrån. Vart ska vi flytta? Det gick inte ens att tänka sig in i att behöva lämna allt. Men jag kunde heller inte njuta fullt ut och slappna av helt och hållet. Bara att renovera något i huset blev en tudelad känsla, eftersom vi ändå hela tiden tänkte “Vi kommer nog behöva flytta snart”. Det har varit som att bo i Grundtjärn på lånad tid. Och varje gång jag tittat ut över vyn, så har en sorg gjort sig påmind.
För några dagar sedan fick vi det helt overkligt underbara beskedet att Mark- och Miljööverdomstolen nekat till vindkraftsparken! Det var det allra sista beslutet som kunde tas, och vad det än blev så kunde det inte längre överklagas. Jag kunde inte förstå att det var sant. Senaste året har jag gått och förberett mig mentalt för en flytt och ett negativt besked.
Jag ville bara gråta och skrika av glädje. I samma sekund kunde jag känna hur något tungt lättade från mina axlar, och hur jag kunde andas på riktigt igen. Efter sju långa år.

Grundtjärn, älskade Grundtjärn. Vi får bo kvar. 
Renarnas vinterbetesland kommer förbli orörda och kungsörnarnas bon kommer inte att skövlas bort.
Tysnaden kommer att få leva kvar här, med sina ekon av en förfluten tid, och finnas kvar att lyssnas till för framtida generationer.
Vintergatan kommer fortfarande få sträcka sig över vinternattens himmel, helt utan ljusföroreningar. Naturen runt om kommer få leva vidare.

Jag kan inte ens beskriva med ord lyckan och lättnaden jag känner just nu. Det känns som om jag flyttat till Grundtjärn på nytt igen. 
Jag är så otroligt tacksam för alla dom som engagerat sig och kämpat för naturen omkring Storsjön och Fängsjöhöjden. Jag vill ge ett extra stort tack till min “granne” på andra sidan sjön, Anita Berglund som envist kämpat alla år och som orkat fortsätta när andra tappat hoppet.
Jag vet att det finns många andra i denna kommun som fått uppleva ett negativt besked, eftersom Sollefteå kommun just nu har flest vindkraft i hela Sverige. Men den här platsen, den fick vi behålla. Och det är jag så oändligt tacksam över.

Jag vill också bara säga att det här inlägget inte handlar om vindkraftens vara eller icke vara. Den debatten har jag lämnat sedan länge. Det här inlägget är bara rakt från hjärtat, från mitt perspektiv och mitt liv här.
Om lyckan över att få bo kvar på den platsen jag älskar och glädjen i att naturen och djurlivet får bevaras.
Nu känns det som ett nytt kapitel tar vid. Nu vågar mitt hjärta flytta tillbaks igen. Nu släpper jag oron över att behöva lämna Grundtjärn.
Nu bor vi här, på riktigt.